När jag var nere i Rügen så fiskade jag tillsammans med Thomas, Rickard och guiden Uwe. Han var en rätt speciell man och vi hade rätt kul med honom i båten. Att Uwe kunde sin sak var tydligt då han guidade upp två 10+ fiskar de dagar vi var med honom och jag skulle definitivt kunna tänka mig att fiska med honom igen.

Det som gjorde fisket med Uwe extra speciellt var hans personlighet. Vi såg honom lite grann som havets John Wayne eller kanske Chuck Norris. Han såg ut som en riktig väderbiten sjöbjörn med vitt hår och vitt skägg, brunbrända händerna som är så stora och grova att valkarna har valkarna. Ofta hade han en cigarett hängandes i mungipan, oavsett regn eller snö. Vi fiskade i december med en hel del vind och det var stundtals minusgrader med is i spöringarna och händer som värkte av kylan men det var inget som bekom Uwe. Under de fyra fiskedagar vi hade så såg vi Uwe sätta på sig en av sina handskar en gång och det var under en längre transport. Handen som han satte handsken på var dock den hand som var skyddad bakom vindrutan. Så det var nog mest för syns skull. Både jacka och fleece var oftast öppna en bit ned på bröstet. Han tittade skeptiskt på när Thomas tog fram en värmepåse som avger värme efter man skakat den, som för att säga ”hur gör du när det blir kallt då?”.

Utöver kyla så verkade inte heller hunger, törst eller trötthet bita på honom. Han tog några munnar vatten om dagen, åt en inplastad våffla och enligt ryktena sov han påklädd med ett öga öppet för att komma ut på sjön så fort som möjligt igen. Uwe fiskade inte så mycket när vi var ute men när han gjorde det så gjorde han det med besked. Hans mothugg delade havet mer effektivt än vad moses gjorde enligt biblen.

När det gällde betesval så var Uwe ganska enkelspårig skeptisk till våra egna val, självklart för att han ville att vi skulle fånga fisk och för att han visste vad som oftast fungerade. Men utav respekt för honom så fick vi smyga på andra beten om vi ville testa dom. Det bete som han oftast ville att vi skulle välja var shadjigg i makrill-färg. Jag vet inte hur många gånger jag hörde ordet ”makrill” sägas, men det var många. Uwe själv fiskade oftast med en sådan 30 centimeters jigg, han lånade även ut beten med denna färg till oss frikostigt. Av någon anledning så hade han dragit två buntband runt jiggen och jiggskallen. Vi gissar att det var för att hålla jiggen på plats, det gjorde honom än mer intressant dock. Det finns t.o.m. en färg på McRubbern som heter Uwes Makrill efter den resan, det är sådana avtryck Uwe gör på omvärlden.

Uwe landade den mesta fisk vi fick upp. Han hade en håv i båten men det var nog mest för syns skull. Han använde det inte en enda gång under våra fyra dagars fiske. Däremot så fick vi se diverse olika handlandningar, gälgrepp, nackgrepp och klassikern omvänt nackgrepp. Han tappade inte en enda fisk av de som kommit in till båten. För varje landad fisk gjorde Uwe en sådan där manlig handskakning, samma fattning som vid armbrytning. När man såg hans stora hand slutas om ens egna så blev man för en sekund rädd att handen skulle krossas av Uwes fasta grepp.

Ibland när jag sover kan jag fortfarande höra Uwes djupa hesa röst upprepande säga ”makrill, MAKRILL, MAKRILL” tills jag vaknar med ett ryck.

Uwe är helt enkelt en guide man minns. Får du möjlighet att åka med i hans båt, gör det!


En par munnar vatten är allt man behöver


Handskarna där de hör hemma


Med en fast grepp