September och premiär för höstfisket. Det såg lite mörkt ut i mitten av veckan då förkylning och feber slagit klorna i mig men efter att ha sovit och drogat bort det så blev det till slut en tur i helgen.

Det var blå himmel men blåste rätt friskt. De flesta gäddor verkade vara lite försiktiga. De som högg krokades väldigt ytligt och det var en hel del nafs och följen. Jag blev av med en tail till en Bjerks Tail pga detta och fick en modifierad tail på en Svartzonker Tail, den visade sig fungera bra ändå senare…

Jag såg mycket småfisk på lodet och jag testade småspinnare och jiggar för att se om det var några abborrar som var på hugget, det var det inte. Det var först när jag vevade hem en MG-spinnare som jag lyckades kroka en fin abborre, på riktigt grunt vatten. 42 cm lång och uppskattningsvis under kilot. Något oväntat men roligt.


Abborre tagen på MG-spinnare

I en rätt lång drift så fick jag upp ett gäng gäddor. De var rätt små till att börja med men blev bättre och bättre ju längre bort på driften jag kom. Till slut kändes det så bra att jag bestämde mig för att ankra upp.

Jag ”solfjädrade” runt båten och på det första spinstoppet på ett sådant kast med en blåsilver Svartzonker Tail (med modifierad tail) så känner jag ett hugg. Jag drar på ett mothugg, känner att det sitter och att det blir stumt. Det är riktigt tungt men inga rusningar görs från andra sidan. Ett gäng tankar går genom mitt huvud. Det känns som en stor fisk och den beter som en stor fisk. Är det en stor fisk? Hur stor? Hur bra krokad är den? Flera av dagens gäddor krokade av sig själv vid sidan av båten, kommer denna också att göra det?

Jag funderar på om jag ska använda håven. Jag väntar tills jag ser vad det är för storlek på fisken. Till slut kommer hon upp bredvid båten efter jag satt press på henne. I samma sekund som jag ser denna kloss till gädda med ett helt galet stort huvud så bestämmer jag mig för att använda håven. Den sitter krokad med en trekrok i mungipan, relativt ytligt. Med spöet i ena handen och håven i andra lyckas jag föra in henne i håven. Jag kan knappt tro på det när hon är säkrad.

Efter att ha krokat loss henne och trasslat lite med håven så lyfter jag in henne i en vågsäck (IKEA-kasse). Kan detta vara min första gädda över tio kg? Den känns i vilket fall större än mina tidigare större gäddor, i alla fall till vikt. Jag hänger säcken på vågen och får hjärtat i halsgropen när vågen passerar tio kg, för att sekunden senare stabilisera sig och gå tillbaka ned under tiostrecket.


9,84kg och 108cm lång

9,84 kg stannar vågen på och efter att ha mätt henne lite hastigt så var hon åtminstone 108 cm lång. Nytt personbästa och även om det är snöpligt nära tian så känns det ändå grymt. Jag riggar kameran på relingen med självutlösare och låter den ta ett par bilder.

Jag hänger mig över relingen och håller henne under vatten med båda händerna. Jag ligger där och tittar ned på denna grymt breda rygg under tiden som hon återhämtar sig. Det tar någon minut innan hon känner sig redo för att ge sig av. Jag uppfylls av glädje när jag ser henne simma iväg. Det är vid dessa tillfällen som det är lite tråkigt att vara själv i båten, inte enbart för att få hjälp med det praktiska som håvning, avkrokning och fotografering utan för att man vill dela upplevelsen med någon och snacka igenom de föregående minutrarna.

Efter detta så är det som om fisket dör ut, jag nöter på men får bara ett par smågäddor till innan jag jag bestämmer mig för att bege mig hemåt.